Att springa

Två månader sedan sist.

Två månader av jobb och jobb och jobb.

Men också ett härligt Göteborgsvarv.

Jag sprang så att knäna värkte och underliga tankar virvlade i huvudet.

På dagen innan start slår det mig att jag inte litar på min kropp. Jag vet inte vad den klarar av och om den kommer att stå på min sida hela vägen.

Den största segern är att jag och min kropp är vänner, vi behöver inte kriga, inte hata varandra.

Vi är samma och jag kan ta hjälp av kroppen för att må bättre, vara bättre och känna mig bättre.

Jag vaknar 4 på morgonen efter loppet. Hungrig som en varg och med svullna knän. Några mackor senare, en värktablett så lägger ja mig på soffan och försöker somna. En märklig känsla av att vara ensam med min prestation.

Manetflickan är på väg att bli löpflickan. Men brännmaneten sitter på ryggen, sporrar och påminner om det som var och det som kommer.

Och det som kommer blir fantastiskt.