Blindheten

En av mina favoritböcker är Blindheten av José Saramago. Saramago utsätter sina karaktärer för ett rent helvete. En dag börjar människor att bli blinda. Det sprider sig som pesten och mycket snart så börjar samhället att påverkas. Infrastrukturen fallerar och människan blir egoistisk för att överleva. Det är på många sätt en otäck bok. De blinda hör, känner, luktar sig till det läsaren får se genom en enda seende kvinna. Blinda famlar de runt i en tillvaro som allt mer blir en krigsskådeplats där starkast och grymmast vinner. 

Vi är mänskliga, vi alla vill överleva, och när katastrofen inträffar, då går vi alla över lik. Saramago belyser den mänskliga själen som brottas med att se sig själv som äcklig och inkompetent. Totalt stympad på mänskligt värde och någon form av moral. Saramago blottar sina karaktärer och vi får se dem nakna och sårbara. När jag läser känner jag att jag inte borde. Man ska inte tjuvtitta på andras lidanden, men jag kan inte låta bli, för jag vill veta om man kan bli människa igen.

För jag tror att vi alla har legat och krälat i leran någon gång. Ätit från marken och känt att all värdighet runnit av oss för längesedan, men vi blev människor igen, och reste oss och gick vidare.

Detta tror jag att Blindheten vill visa.

I USA går nu Blindness upp på bio. Det är filmatiseringen av boken med Julian Moore i huvudrollen. Jag vet inte om jag vill se filmen, även om historien lämpar sig för film eller teater. Jag vill kanske ha min bild oförstörd.

Blinda i USA känner sig kränkta av filmen. Den porträtterar att blinda är elaka och inkompetenta. 

Lever vi i ett autistiskt samhälle? Där allt måste förklaras och inga undertoner får finnas med, annars kanske någon kan missförstå och känna sig kränkt. Vi får nog starta med bokbål igen, för jag som kvinna kanske känner mig kränkt av alla sexistiska texter som skrivits genom tiderna.

Men, läs boken! Den är mycket bra, även om fantasins egna bilder skapar brännmärken på näthinnan.